Sen mamma dog för tio år sedan har jag gjort massa saker som jag är stolt över. Några av dessa är: Jag genomförde min högstadie samt gymnasieskolgång trots kaos. Fullföljde min dröm att plugga på högskola. Flyttade till stockholm. Kom in på lärarhögskolan. Valde att hoppa av när jag insåg att det var fel. Vågade börja om med det jag verkligen ville jobba med. Fortsatte i alla år att spela musik. Slutar aldrig att se det feta med nya människor. Vågade bli kär, bli ihop men vågade även lämna. Vågade bli kär och göra om alltihopa gång efter gång trots brustna hjärtan och vrålande ångest. Jag har sett platser och upplevt underbara stunder. Har varit självförsörjande alltid men alltid vågat be om hjälp när det har behövts. Tagit fullt eget ansvar för mitt liv och insett att det även betyder att gå lös ibland. Har tagit ställning och utmanat mig själv för att finna vad jag tycker. Det jag är mest stolt över är att vi skapat den vackraste av familjer. En brokig skara med skilda konstellationer men kärleken är den starkaste i världen. Denna familj är jag tacksam för varje dag. Och jag är stolt över vad jag gjort. 

Dagen närmar sig med stormsteg. Det är inte an dag som vilken annan, det kan ingen övertyga mig om eller på något sätt få mig att känna. Det är vad det är och det det är en tioårsdag. Tio år. Det är många dagar och många timmar. Många högtider, födelsedagar, brustna hjärtan, bultande hjärtan. Det är nya barnskrik och resor. Det är flyttar, skolor, spelningar, bandkonstellationer. Bråk, skratt, saknad och lättnad ibland. Så den 24e maj närmar sig. Och det är här jag måste göra ett aktivt val. Antingen så sliter jag ut hjärtat, blottar mig och kryper in i offer - och martyrrollen. Men det är inte jag. Det är inte mitt sätt. Vad är mitt sätt? Mitt sätt är att bära henne extra högt den dagen men även mig själv. Hylla allt jag gjort sedan dess och allt jag kommer att göra. Aktivt väljer jag att omge mig med mina finaste och fira satan ur mig själv. Det blir Raised Fist och jag kommer känna vartenda hjärtslag. För jag lever. Jag har valt att överleva och det har jag banne mig gjort strålande. Hörde på byn att en och annan rislampa ska få flyga för henne, en och annan skål kommer att utbringas. Jag är så glad att jag inte la mig ner och besegrades. Jag är så tacksam mot mig själv och alla som hjälpt mig att komma dit jag är idag. Allt ligger framför mig och det som ligger bakom mig har skapat den jag är till viss del men det dikterar aldrig den jag blir. Älskade mams

Det är något speciellt med ord. Ord och människor. Ord som skakar och gör ont, ord som värmer och håller om. Ni som är de som faktiskt gör det. Pratar. Ordar. Det är något skrämmande och samtidigt lockande med det där med prat. Ni är de människorna som jag kan höra av mig till mitt i natten och säga att ljuset känns hårt, sängen knakig eller bara vara tyst. De jag kan höra av mig till mitt på dagen och säga att solen lyser för starkt, vägen är kantig eller bara vara tyst. Ni som ger respons. Som inte bara möter mig med tystnad. Ni som säger det som behövs när världen gör så att allt nästan ramlar. Jag behöver det. Och er. Inte att ni säger det jag vill höra utan det jag behöver höra. Eller ringer och säger att nu ska jag komma över på falafel och vin för det är inte alltid lätt att hålla allting i huvudet men ni kräver ingenting tillbaka. Jag är så rädd om er. Om era ord. Så enkelt men ändå så mycket på samma gång som en av er skrev när allt var skevt. Sen finns det arbetsdagar som inte verkar ha ett slut. Men det finns alltid ett slut på allting. Och det är det vackra och det sorgliga. I allt.

Ibland vaknar jag och känner inte igen mig själv. Ibland går flera dagar och jag finner inte ord för hur förvirrad jag blir över mina tankar och känslor. Det är som att jag är frånkopplad från den jag faktiskt är och blir en slags zombie. En trött sådan. Eller kanske inte trött. Opepp. Opeppen from hell kan jag kalla känslan. Och det är ovant. För oftast är det riktigt rysligt bra. Och jag vet inte om det är den årliga vårdeppen som jag lovade mig själv skulle utebli. Om det är den så är det fett för då vet jag att det går över om ett litet tag. För känslan skrämmer mig. Jag älskar toppar och dalar och kickar och flippar. Inte ett ingenting. Aldrig är ett ingenting brating. Inte i min bok eller i mitt liv. Så samtidigt som jag bara vill gömma mig hemma med Guran och dra för gardinen så vill jag bara sitta med folk. Finnas tillsammans. Andas. För att inte glömma bort vem jag är. Men det blir så tröttsamt för jag finner inga ord. Blir bara trött i kropp och ögon av alla ljud och människor. Men det är väl så livet är. Lite av varje. Tröttsamt, smärtsamt men även peppat och jävligt fyllt med kärlek. Klag, klag, klag. Well, imorgon kommer en av de finaste i hela världen och mitt hjärta slår ett extraslag för jag är så glad att jag ska få känna på personen igen. Krama. Prata. Skratta. Öla. Finnas. Andas. Fina människor. Ni är ni.

Jag tänker mycket. På livet. Som rinner ut och in och i raka fåror och i snirkliga kringelikrokar. Tänker på varelser som korsar, kliver in, kliver ut, åt sidan eller kanske bara lite bakåt. På relationer och kärlek som exploderar och mer ofta omvandlas än faktiskt försvinna. På pepp och opepp och att allt är förgängligt. På hur det slarvas bort eller kvävs ihjäl. På att jag vill vara här. Ingen depp utan bara innerlig pepp. Våren, ljuset och studsande med både boll, kropp och cyklar på torg och gator. Musik och spelhäng. Folköl på maffiga platser. Sol i ögonen och massa kärlek till er som lever. Sådär på riktigt. 

Den 10e januari 1987 föddes det en queerperson i smålands mörkaste skogar. Personen var glad, arg, peppad, ledsen, stark, svag, stor, liten och allt det där som är komponenter i en varelse. Livet kanske inte var absolut spikrakt eller inte heller alltid speciellt roligt. Men heller inte utan roliga stunder. Bra stunder. Varma stunder. Stunder där personen fick utrymme att tänka långa ostörda tankar så fort tankar kunde formulerades. Detta var även något som från första stund uppmuntrades av personens mamma och alla andra i familjen. Personen var sjukt duktig och självständig både på dagis och senare i skolan varpå det lilla tillägget "duktiga flicka" flitigt användes och applicerades på personen. Utan att märka det så blev det cementerat i hjärnan, hjärtat och i skammen. Alltid vara duktig. En duktig flicka presterar i skolan, klagar aldrig, gråter när ingen ser, håller fasaden, ställer upp och framförallt; Ställer alltid sig själv i det absolut sista rummet. När personen var 15 år dog mamman, genom självmord. Självklart ställdes världen på sniskan. Men eftersom personen var den som hittat mamman så gick det mesta av kraften och tiden åt till att försäkra alla andra om hur bra den mådde. Aldrig visa. Bita ihop. Prestera. Bli acklimatiserad i nya situationer och samtal som inget barn borde behöva ha. Samtidigt som detta var en kamp så började kampen att formas till något annat. En kamp om att visa att det fan går att överleva utan att bli ett sorgligt offer som folk klappar på huvudet. Och tro mig, det var många klappar på huvudet, sneda huvuden och folk sänkte rösten och beklagade "men stackars flicka, vad har du gått igenom?". Alla ville väl. Det förstår även jag. Det är inte det detta handlar om. Det handlar om hur jag förvandlades från att vara den duktiga flickan i skolan till att bli ett flickoffer i allas ögon. Två roller som slängts på mig av andra. Krav från alla. "Men är det inte konstigt att hon inte gråter mer?" Borde jag verkligen följa med på klassresor? Men inte tala till mig. Utan om mig. I min parallellklass gick en kukperson som även förlorat sin mamma. Men det var inte så synd om honom. Han skulle ju alltid klara sig. Värre var det för mig. Förlora sin mamma. Det är ju inte bra för flickorna. Nej, självfallet inte, men det handlade nog väldigt lite om vad jag hade mellan benen. Så kampen fortsatte. Omedvetet förde jag en kamp för att visa alla att jag kan fan visst! Jag kan överleva, jag kan prata om det. Och vad händer? Jo än idag, 10 år senare, märker jag en sån otrolig skillnad på hur folk reagerar om jag berättar (oftast som svar på vad mina föräldrar gör) att mamma är död och när mina vänner, som även de förlorat föräldrar, gör det. Det finns en sån grov skillnad i hur folk reagerar. Det har aldrig varit någon som kommenterar att "nej fy att vara 15, kille och förlora sin mamma". Men att jag råkade födas med ett visst kön gör tydligen att min förlust är större än alla andras. Det gör också det faktum att jag rett mig relativt bra i livet mycket mer imponerande än att mina vänner med gått igenom helvetet och sen kommit ut på andra sidan som skitfeta och peppade personer. Varför? Jo för att jag har en vulva. Jag förstår inte hur vi ska komma någonstans om kön, sexualitet, könsidentitet och genus hela tiden står som en tjock dimma. Kan vi inte bara tala om det som faktiskt är? Jag är en öppen och rak person. Jag vill prata om mamma men jag vill även tala om annat. Om syskonkärleken, tillsammansheten som jag har med massa i min familj som inte bara är blodsbaserade, om kampen, om livet, om toalettpapper. Om allt det där som berör och inte berör. Utan att personen jag pratar med ser mig som en unik TJEJ som gått igenom skit och ändå blivit så positiv och peppad. Se mig för tusan för vad jag är; glad, arg, peppad, ledsen, stark, svag, stor, liten och allt det där som är komponenter i en varelse.

Efter tusen gånger borde väl ändå folk ha fått kläm på hur saker och ting funkar? Varför uppstår då tystnaden, dragandet, lirkandet. Samma mönster, samma person som kämpar mot den stora betongväggen. Vill få ut så mycket som möjligt av det lilla som ges. Personen/personerna pushar (utan att verka för pushiga), byter taktik, förkastar vinklar och frågar. Frågar, frågar och frågar. Men tystnaden ligger som en tjock matta över alltihopa och betongväggen som personer bankar huvudet i om och om igen ruckas inte en millimeter. Och skammen som uppstår inom mig över att det aldrig blir bättre. Att det där utbytet som alla talar så gott om liksom inte händer. Sker inte. Det är som att sitta med en miljon stumma och bara invänta att miraklet ska ske. Att någon tar tag i halmstrået som sträcks ut med välkomnande händer. Fråga. Säg. Tala. Och så kommer det, det där feta som vi suttit och väntat på. Någon tar ett andetag... och ut kommer något som inte handlar om någonting. Inte sucka. INTE SUCKA. Bara andas och tänka att det blir kanske bättre nästa gång. Men snart är det försent. Det är inte lång tid kvar nu att lägga på detta. Så jag ger upp. Tänker att då får det vara som det är och så får det vara. Tråkigt. Hade varit fedt med lite utbyte. Långa ostörda tankar får uppta resten av min tid.

Alltså wow. Igår fick jag det finaste beskedet någonsin, min praktikplats i höst kommer att vara hos RFSL-ungdom här i Stocket och med världens bästa handledare, Edward. Det är så freakin awesume så det inte ens egentligen finnes ord. Men det finns det, pepp, kärlek, massa engagemang, glädje, lycka och en sån jävla kämparglöd. Tänk att jag ska få göra något jag verkligen brinner för och tror på. Det är en sann ynnest att få vara jag i just det. Sen måste jag även pass på och berätta att jag har ett sånt satans fett crew och att jag är väldigt glad för det och för er. Massa olika människor i olika former och slag av relationer men med en sån äkthet att jag nästan blir generad av stolthet. Hur kunde det bli så att just jag fick så mycket fina runt om mig? En elitism i positiv energi. Wow. Som att alla år av konstiga och destruktiva inslag bara var en förberedande väg för att komma fram hit. Till min röst och alla positiva i ryggen som hejar på. Som tror på. Som bryr sig om. Sådär på riktigt. Osjälviskt. Tack för det. All min kärlek till er... nu stundar snart en firarmugg!

Det är så fantastiskt. Hur alla berättar för mig att det är så uppfriskande med någon som säger som den tycker. Någon som säger NEJ! Nu är det nog. Som vågar ta striden och kampen när alla faller andlöst, utmattade till marken. Då kan alla lita på Strida som minsann inte viker sig om det är något som berör. Det är en fantastisk pepp att det är så jag betraktas. Som att det är något genomgående med min person. Att jag minsann säger ifrån. Och det gör jag. I mångt och mycket. Om det inte handlar om mig. Alltså mig. Mig som yrkesperson, student, vokalist. Don´t even try to fuck it up. Men jag. Personen som bara är. Den verkar jag inte tagit mig tid med.

Det har liksom i 25 år nu funnits en hostande, hes och väldigt tyst variant av morrande som ibland slagit igenom och fått mig att stanna upp. Men den har jag allt som oftast stoppat tills gränsen för längesen passerats, överstigits och jag är platt. Då säger jag... inte NEJ! Men kanske: nu får jag tacka för mig. Om du inte vill komma tillbaka om en stund och se igen. Det handlar om allt. De flesta relationer.

Och ingenting massivt har ändrats. Det är bara det att jag är så trött... och framförallt så är jag så förbannat trött på att bli trött hela tiden. Trött för att jag inte lyssnar på det väsande morrandet i ryggraden och magen. Så jag tänkte testa en ny grej. Jag tänkte faktiskt börja lyssna på det där lilla tysta ljudet och försöka våga lita på det och så småningom kanske det kan bli ett rejält lejonvrål som får mig och andra att förstå att hit men inte längre. Kanske kan detta blivande lejonvrål även avvärja att jag går så långt så jag till slut tappar mig själv. Så det inte behövs. Det är mitt ansvar. För det är mitt liv. Och det kan bli så långt mycket vackrare om jag lyssnar och inte tystar.

Så jag kurar ihop mig med mina slappa långfillingar med hål i och min armétröja med en passform från ett annat liv och ger ifrån mig ett tyst men befintligt minilejonvrål.

Okej, jag gillar verkligen inte folk som är haters. Det är så sjukt osoft. Men jag måste bara få ur mig min sjuka frustration över något så fånigt som facebook. Men jag kräks. Fo real. Vad är det då som gör att jag vill vomitera? Jo en mängd saker men ska försöka punkta upp dem alla... (utan inbördes ordning)

2011. Varit vissa feta saker. Men mest känner jag bara att FUCK YOU! Men tradition är tradition så nu kör jag:

Jag har gjort slut. Med dygnet. Vi funkade inte längre. Det finns inte så mycket mer att säga än att så är det. Jag är över dygnet och jag hoppas att det snart kommer över mig med. Det var inte mig det var fel på. Det var dygnet. Helt och hållet. Om det jävla dygnet inte kan skapa mer timmar och kompromissa då får det vara. Jag har lärt mig att det handlar om att ge och få men jag fick fan inget mer än bara ont i magen. Så då sa jag tack och hej, packade min väska och än har jag inte sett tillbaka en enda gång. Det är så jävla skönt att vara över det där med dygn. Det får andra sköta. Nejtack, jag vill inte mer. Hålla på och begränsa sig och sin tid över fjuttiga 24 timmar. Nej nej. Nu är det jag och det dygnslösa livet.

Så, här sitter jag nu och vet att det är fredag för det är seminarium och sen aw med käraste lilla C och K och vet inte vilka mer. Men det ger sig. Livet brukar göra det.

För massa timmar sen, som sagt, jag är över dygn, men i er värld var det kanske två veckor sedan, satt jag med min käraste, käraste basist och tillika en av mina absoluta bästa vänner och insöp alkohol och hade det jävligt gött. Hur som haver. Vi pratar om livet och ickelivet och relationer och ickerelationer och då inser jag, lite sent kanske(!?) hur mycket denna underbara varelse betyder för mig. Och det fina i kråksången är känslan av att VERKLIGEN förstå hur ömsesidigt det är och var och kommer förbli. Det är så otroligt peppande att innefattas i fina människors liv och framförallt i deras vardag. Det gör kärleken lite fetare och lite mer tillförlitlig.

Igår träffade jag E och I och Storräven och C. Det var en sån lyckobomb som kastades på mig när de såg mig och jag såg dem och jag kom in i bilen och bara kände att nej nu dör jag. Jag dör av lycka och kärlek och stolthet och för er gör jag ta mig fan allt. Och sen var det mys och häng och kärlek och jag somnade helt lycklig och omtumlad.

Min familj är så jävla fet. Jag fattar inte hur jag kan vara så sjukt lyckligt lottad så jag har en så otroligt stor och varm och konstig familj som inte liknar någon annans. Och ingen kan förstå på det sättet som jag själv vad ni alla, var och en, är och betyder. Och jag vet att jag aldrig någonsin kommer kunna förklara för er. Men jag ska försöka visa. Genom allt jag gör, är och kämpar för. Jag gör det för mig. För er. För oss och för vår samexistens på denna lilla sköra planet. I´ve got everyone that I need. Eller det vet jag inte. Jag är ju inte död och jag hoppas att vår finaste familj kommer växa tills jag en dag spricker av kärlek och då bara dör. Men tills dess ska jag leva mitt dygnslösa liv och bara kämpa. Njuta. Älska, kom så tar vi oss en hambo!

Ibland känner jag mig trög, som att jag inte hänger med och att jag vaknar upp lite efter alla andra och undrar vad fan det var som hände. Ibland känner jag mig fruktansvärt kvick, som att jag hela tiden är steget före alla er andra och försöker få er att vakna och fatta vad fan det är som händer.

Idag när jag checkade ut från jobbet så var jag så jävla stolt. Stolt över att jag faktiskt kan saker. Mycker mer än vad jag själv tror och vad många andra tror. Jag high fivade till och med mig själv.

När jag kom hem nu så insåg jag att jag faktiskt är vuxen. Alltså det har jag ju såklart varit medveten om innan men jag kan faktiskt inte riktigt förstå att jag bor helt själv, tjänar pengar (på riktiga jobb!!!) och tar hand om mig själv. Ni vet allt det där en gör utan att tänka på det, lagar mat, duschar och borstar tänderna, tvättar, städar, betalar räkningar med pengar en själv tjänat eller lånat av CSN etc. Utan att någon ens bett mig göra det. Det är inte så att jag tror att jag är omogen men det är bara märkligt att jag inte riktigt varit medveten om hur jag blev så jävla vuxen som jag ändå är. Galet.

Jag har planer som jag tänker att jag ska peppa på. Bandet och repspelning så småningom. Prestera som fan i skolan så min kommande C-uppsats blir fakking bäst. Hitta ett boende som jag trivs med. Åka till Småland och hälsa på familjen. Använda mer tid till pepp och mindre till analyserande. Ja massa saker. Framförallt saker som bara jag bör och ska veta om och fokusera på. Det kommer bli awesume.

Det är roligt att jag alltid skriver här när jag får energi att fixa och dona och börja strukturera upp mig själv. Ja vad kan en säga....